How do you want to feel?

How do you want to feel?

Today? Tomorrow? Next week? Next month? A year from now?

How do you want to feel when you wake up in the morning? How do want to feel at work?
When you eat? When you socialize? When you're out and about?

How do you want to feel right at this moment?

What feelings do you desire the most in life?

I found Danielle LaPorte’s Desire Map through Kris Carr many months ago in one of her newsletters. I got intrigued and watched Danielle’s introductory video; it felt a bit what Peter would say ”religious”, but with me being very spiritual I did understand the greater message, and the flashing words ”How do you want to feel?” captured my deepest interest. 
Though I have to say, it wasn’t until I stumbled upon Marie Forleo and finished the course that I went back to take a closer look when I felt I needed a new way of planning my goals. It’s always like that...

When you’re ready, you’ll come back, you’ll see it differently and know a better way to take the information into use.

One of the B-School bonuses to choose from was Danielle’s Desire Map Kit, and of course it was on my mind. But I decided to go with The Wellness Warrior, which I have no regrets of. I felt that the Desire Map would always be there waiting for me. And so it did.

This way of thinking isn’t new but still mind-blowing. I mean, our bodies and minds are driven by feelings, we always know what to do to feel a certain way. 

Feeling good is what it’s all about. 

Knowing how you want to feel brings up clarity in your life. And Clarity my love is what rules our hearts and so our lives. We have just lost that touch with ourselves, with our detailed goal planning; We think: I want a new kitchen, but what we really should be asking ourselves is: What would a new kitchen feel like? (this is very individual)
Because it’s not the thing we want, it’s the feeling it will give us.

The journey should feel like the destination.


So, How do I want to feel? What is my core being? 
SERENE: frivolous, calm, peaceful, spiritual, unworried, relaxed, clear, bright, careless, light. 
SENSATIONAL FEMININE: gorgeous, attractive, stunning, charming, unforgettable, fascinating, graceful, sensual, charged. 
CLARITY: aligned, grounded, connected, knowing, ambitious, driven. 
VIVACIOUS: vibrant, spirited, lively, energetic, exciting, bubbly, breezy. 
EXPRESSIVE: passionate, creative, imaginative, meaningful, showing, artistic. 

As with all, feelings change. I’ve already substituted Vibrant with Vivacious, still tasting the words which fit me the best. 
Now I want you to play with me, what does your inner desired feelings tell you how to be? 
How do you want to feel to be happy? 
Bonus: Tell me three things you will do this June to generate these feeling! 
 Engage in the comments below! :)

Stop chasing a goal, just be that feeling.


Listen to sneak peak chapter and download the PDF with +150 adjectives to inspire you.
Watch This Video
More Inspiration
Loving this article?
Be sure to follow Frivolous Girl on:

Detox Your Life: How To Let Go Of Toxic Relationships & Feeling Good About It

There’s a lot going on about practicing self love right now, and I would liked to make a contribution on the subject. Because no one knows as much about self love as I do to be honest. Or at least, I’ve never come across someone treating themselves as good as I do ;) I just looove being myself haha
A big part of mental clarity comes from our surroundings. Tweet It
There’s a big reason why I choose a more solitude life and don’t go out with friends or have many of them, it’s because I am an emotion-sponge. It’s exhausting for me to be around people, especially those who are emotionally charged in one way or another. People are often unaware of what energy they send out just by riding the train.

Knowing how others emotions affect me I’m quick to remove myself from any situation (read: person) that makes me not feel uplifted. You may think I’m afraid of facing problem, no, this isn’t like that.
I know how it feels to be alone and have no fiends at all. One of them are more stressful and the other one is freedom.

Now, I’ve noticed during my years that people tend to be lazy about this. Everyone can spot a toxic person, but only 1% does something about it. This is because most people don’t love themselves enough to do whatever it takes to make themselves happy. It may be considered egoistic, but when you think about it, everyones happiness depends on Your happiness. If you feel good more joy will enter your life. By choosing to surround yourself with negative energy, you are allowing it into your life which will hold you back from anything good to want to come your way!

First off what is a toxic person?
  • Someone who drains your positive energy.
  • Makes you mad for reasons you shouldn’t or don’t even know.
  • Someone who does not support you and your goals.
  • A person who dumps their negative feelings onto you.
  • A person who complains but doesn’t do anything to change.
  • Makes you feel like you have to impress them, but no matter what you will always feel worthless or not yourself.
Basically, they cause unwanted stress and should be considered a toxin.
This could be a friend or a family member, but probably not your pet. If that's so, you’re probably not doing a great job being a leader.

Why is it important to remove or avoid negative people?
  • They drain your energy level, causing stress and anxiety which can lead to health problems.
  • They slow down your ambition by inserting doubts and fears in your mind.
  • They block the space for your own self growth, holding you back from taking positive opportunities and for success to happen.

So how do we detox these people out of our lives?
I give you a tree-step process because that is all you will need!


The first step in any is to feel that you deserve better. Because you do! Don’t feel the least ashamed!Know you Deserve positive people around you!You are special.You are powerful.No matter what anybody implies, You are worth just as much as them.You deserve to be around people who treats you nice, that lift you up, respects you and helps you grow!That is the truth!
You need to decide that you are worth it.Don’t let somebody else hinder you to show your gifts to the world. Because you are freaking awesome! You know it. Your friend knows it. I even know it. You deserve the Best and most potent people around you!
You need to ask yourself:
  • Does this person support my goals or slow me down in achieving them?
  • Does this person constantly complain or actually take in my advise?
  • How do I feel after a meeting with this person, all drained or uplifted?


Depending on how close you are and the feelings towards this person. If you can’t see yourself breaking the chains instantly then I’m suggesting first of all to actually confront the person.
Yes, tell them how you feel, give them your outmost constructive critique - just don’t sink yourself to their level.
You could also do the Step 1 for them, encourage them to take action with their problems instead of dumping all of their insecurities on to You - Tell them how strong they are! Because it’s the same here, only They themselves can decide to end their misery, not you.
If this person doesn’t change or even tries to change their behavior then the true fact is that this person doesn’t deserve your help or attention. They clearly don’t appreciate you or listen to you, and that’s your energy going to waste.

Think of all the people who’s waiting out there for you, desperate in need of your advice and who actually will listen! Don’t take that away from them!
Let that person go by:
  • Avoiding them. Yes, sometimes some old grade school-behavior is necessary, but it’s for Your own good, and theirs too actually. But don’t go and be an actual 14 year old, apologize for being distant but you don’t have to go further explaining why. Look at it more like ”Growing Apart” That shit actually happens, even in adult years!
  • Be drastic. If you feel like you need to and if it is appropriate, you can decide to cut the ropes dramatically. You really shouldn’t feel ashamed here but to embrace that new fresh air that suddenly got flowing when that big rock got lifted off your chest!
  • Let them go with love. Be open to the change and possibility that they might grow and be ready to actually take in some of your love and support while you keep your distance. Then you can meet them half way and slowly start introducing them to your life again.


As I said, You deserve to be acknowledged by people who appreciates you.
These people will:
  • Actually listen and take action on your advice.
  • Support and encourage you in any decisions or ideas that you have.
  • Make you feel uplifted and thankful for their company.
  • Inspire you. 
I’ve cut the ropes with many in my life, both drastic and in time, it’s a natural part of growing and finding yourself. You may be forced to be with some, but you can always choose on where and how you put your energy on them. That energy is yours, and you do whatever you want with it. Just know that you can create great things with it, for Yourself, and Others who will actually listen and respect you. Invest it on good things.
You need to be a good friend to yourself before you can actually be a good friend to anyone else. Tweet It
 Now tell me, are there any relationships in your life you feel like removing?
Have you gone through a break up with a friend because of their negative energy?
What was some of the difficulties in doing so?
Let me know in the comments below!
Liked this article?
Be sure to follow Frivolous Girl on:

Don't Give Up

Just a thing that got shared at B-School that I felt I connected with.
I feel many times that the work I do is just trying to be good, and is nowhere near the kind of greatness I always have in mind. It's not really about perfectionism, it's more that ideas in the making don't come out as the ideas in the head. But we all know that with a lot of practice comes perfection.
My favorite quote and motto in life is and will always be:
"Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better." ~Samuel Beckett

believe in you

I don't know if it has something to do with me turning one year older or if it's just the sunless days we've been having lately. But for the last couple of weeks I've been waking up all stressed up to later find myself feeling low. I haven't done much working out, except for the usual light yoga and one-hour-power-walks that I force myself to.
And so one day I literally find myself crawling back into bed to just lay and stare into the ceiling. For two hours. Before lunch.
If you've ever had that feeling that you really don't want to do or create anything in this moment, you probably understand. Where was these feelings coming from, I can't explain.
It scared me a bit, but I'm a strong advocate of giving the body  and mind rest if it feels like it. Life is about ups and downs, and you wouldn't be human if you always felt like going out for a run.
The funny thing is that later that day (after staring at the ceiling for two whole hours) I got all excited that I couldn't even sleep!
The weekend before that I had watched a video of Lisa Nichols speaking about how her dream was chasing her and she didn't really recognize it because she was scared and thought she wasn't good enough for the next step in her self revelation.
Same day I buy a journal to write down my dreams, ideas, and gratefulness in, just as a collector of thoughts.
Now, I'm like many of us, a Big Dreamer. I don't know where I got it from, but I also carry a lot of self support and naivety. Which is quite rare for someone who's had it hard growing up - you would've thought that my past had beaten me down and taken away any self worth that I own? But I'm very thankful for the gift of laughter and always going my own way with my own music playing in my ears so I don't hear what other people think or react.
I wouldn't say I'm useless as a general worker, actually, I'm one of the best you could hire! I will always be there on time, finish last, care and be engaged, and never ever have any sick days. The thing is, with all that's going for me I feel it's not for me... and also I'm having a hard time getting hired haha Maybe because it's not really what I want in life ;)
I talk about my dreams daily with my family. Everyone's worried, what will ever come of me? And I say, don't worry, I have this Feeling, I can't put it into words and explain it to you or to myself even, but I do know what I want. And so I keep on explaining in small figures what I want in life. Ever since I was a little kid I've been telling people of how I want to become a writer, or someone independent. Anything that doesn't feel like Work, and that doesn't make me bound to someone above or even under me.
Have you ever had that feeling?
When I was fourteen I was playing with the Law of Attraction without even knowing it, nor had the book The Secret come out yet. I felt like I ruled the world because I was so in tune with it.
When looking back, everything I ever wanted has come true. Has it been handed to me with ease? Yes. But have I always received it with ease? No. Because getting what you most want in life can actually be very scary.
It's this scary thought that I don't deserve it, that it has sometimes gotten my dreams to come true later than sooner.
The biggest dream that has ever come true during my life time is the meeting of My True Love.
Even though I didn't finish with the best grades and was thrown out into the world of unemployment, I was so open and utterly happy when I finished High School, that it opened me to a new chapter in my life. I actually remember walking with one of my friends in Stockholm saying how extremely happy I am and if something new in my life is supposed to happen it should happen Now. Within two months I meet Peter, it was the scariest thing in my life to be honest - and a long beautiful story behind it all, but I'll tell you about it some other time! And within six months I moved at age nineteen just as I planned years ago. And just as I spoked proudly in High School, of how I wanted to be a stay-at-home-wife, this was possible for me too!
Now the dreams of being a writer, a stay-at-home-wife and being independent has so much things in common. And there's no better day of age than now to set it all into course.
It's spelled with an E, but I have difficulty to spell it, and with a love for anything F-sounding, so for me it means: Freedom.
Maybe stay-at-home-wife does seem like I've been watching too much of Real Housewives of X, but it has a deeper meaning + most of the Real Housewives has actually their own successful businesses, and that's exactly what I want too! But for me right then and there the wish was more for me to have some peace. I really needed time to work through some baggage, and stop identifying myself with my past and everything that surrounds me. I've had it so hectic and so much bad energy around me most of my whole life that these past four years has been a blessing!
The thing is, I just realized it a few months ago. That the pause I've been feeling in my life has been all for Me, because I needed it. Now that I feel like I've worked through the things that was preventing me from growing into the person I always wanted to be, I like Me again. I truly love that girl! And she's becoming more and more herself and recognizing the power she has. And so my life starts rolling again. And the signs keeps on popping up again. Things start to happen again. The Movie of my life starts feeling like a movie again.
And I feel so lucky, so blessed, and have never been more thankful for it!
I couldn't sleep that Thursday night. I kept on dreaming of a big screen asking me "Do you want to become successful? Press Here" And I would press without hesitation. Then I would wake up, fall asleep again, only to dream about it again. This happened on repeat. Throughout the night.
I've never in my life had a dream so literal, telling me that if I want to live my dream I have to wake up and live it! Dreaming is for sleeping people, if you truly want it you must Live your dream!
During the hours between my fixated eyes on the ceiling and my sleepless night of excitement my path became more clear.
This maybe won't sound much to you guys, and it didn't for me until I really thought about it.
I went on as usual with my forced power walk for lunch. I usually spend that time going through Kimberly Snyder's podcasts but this day I had listened to them all. I had another podcast subscription, Extreme Health Radio, which I downloaded three episodes of but didn't give time to go through them. As some kind of roulette I chose one of the three episodes, and as I walk I note down the things they talk about to check out when I come home. One of the things they talked about was Jess Ainscough (a.k.a The Wellness Warrior) and how she did about 10 coffee enemas a day at her worst, which I had no idea what it was - still don't actually!
I recall surfing by her website before lunch that same day, don't know why, but I didn't give her site much thought until...
I got home and the first thing I did was google myself back to the Wellness Warrior and there it was, a calling. Something about B-School.
 And with the words, "I drink green juice, eat an organic dit, and I meditate; however the thing that adds the most weight to my wellness regime is the fact that I do something I love every single day"
I was pretty much hooked. I felt a deep connection.
Now I may be falling for the biggest media trick in the history, or I'm just following my gut and the signs here.
Because, it didn't feel right until I really thought about it.
I already browsed by her website and it didn't mean anything to me.
I could have just listened to music.
I could have just taken an iPod-less walk as I've done many times before.
It couldn't be about Coffee Enemas, it doesn't even sound like something I should be doing?!
I needed a closer look.
The Universe was telling me to take a closer look.
And when I did, I felt the biggest alignment and excitement I have ever felt in a very long time.
I felt love, I felt happiness, I felt excited, I felt fear, and I did cry a couple of times.
Because I knew this was something I wanted to do and needed to do Now.
I felt that money wasn't the biggest object.
The biggest obstacle and fear would be in this case Me; if I ever doubt myself. I couldn't let that happen.
B-School happens only once a year, and I knew I didn't have time to waste until 2015. Who knows what I'm doing then and what I'm feeling then? I want to do this Now, I know that I am ready for it. And for once during my four years of applying for different jobs and schools there was actually a seat for me to join!
Something you don't know about me, is that I have applied to go to B-School at my local Job Bank (Arbetsförmedlingen) that has a course on it, but they haven't settled for a starting date yet.
So it's something I've been telling everyone that I want to do and I'm waiting for the opportunity. It's supposed to begin this spring, but after months of not getting a starting date I feel like it's not happening and that I have to take things into my own action.
So my intention and emotion was telling the World I was going to take a Business School Course this spring, and so the Universe delivered. I just didn't know I'd be going to something that looks like an awesome B(lieveing)-School!
Thank you. Thank you. Thank you!
I'm adult enough to know the importance of Thanks, and so I also want to thank You guys for following me and reading my blog. You are the inspiration. Because this isn't about me, it's about You. It's the world I want to please and be in service. I don't really know how yet, but I do know I really want to get my act together and live my dream life and help others on the way, because I've gotten some of the best help in my life that I'm forever grateful of.
I've talked about this before, I have Big dreams and plans for Frivolous Girl, I see value in her and I want her to grow somehow.
Now on the side dish, me and my hubby have a project going on that started with a simple bag of organic bananas, which we hope to get running this year! As long as I got my visions, my drive force, and You guys, I'm hoping to make magic happen!
One organic banana at a time...

Peace, Love & Banana Ice-Cream

Be sure to follow me on:

proving points leads to emptiness.

Things I need to get off my chest that's kind of a daily struggle for me. I'm still learning to take distance from my beliefs and others, and I'm getting better. But because not everyone practice this, it can get a bit overwhelming.

Sometimes I get myself into situations I'm not really that comfortable with, you probably do it too. Not that I hate being wrong, no, I can take that, but just situations that makes it possible to get confrontation or another ones strong opinion isn't really what I'm always after when I speak my own truth.
'Cause that's what it is, we all often times speak from our own experiences, from what we have lived and learned.

Whenever I get into those conversations I always get reminded of what an old friend said to me when we were disagreeing:
"Well, you're only speaking by your Honesty/Truth, while mine, it's like religion."
It may seem a bit confusing to you and a bit selfish, but his sentence hit me on a deeper level than what he probably meant it to be, and it's been following me years after that.

It's hard for me to explain really, but in short it gets me to a state where I can see how that person with the opposite strong opinions can be right by his/hers means, and how I can be wrong but also right.
Unfortunately, many times, that person don't have my way of thinking and renders more emotions than is necessary. Strong opinions = own opinions, always have a lot of emotion behind them.

I try to avoid speaking from my own personal references, but at the same time I feel like I shouldn't have to. Why is it okay for others opinions to matter and be respected but not mine?
Is the really right thing to do to hold it all in? Or can someone out there see and understand what I mean, be inspired and/or take it like a human being?

When speaking from your personal experience it makes you right in your own senses, but it doesn't mean you're right by others. This seems, for many people, to big to grasp - you can't be right and wrong at the same time, either someone's right or someones wrong, is many peoples way of thinking.

Therefore I always try to point out in conversations by saying "I personally...", that I'm by no means am right in Your world, but that in My world it's the right thing to do, feel, behave or think. It's My religion, not necessarily yours. But feel free to be open, try for yourself, my truth can also be yours in time. As much as Your truth can become mine.

Do not judge. You always have a choice what to feel. Take what feels best but don't leave a build up of emotions behind for others to clean up. Be content with that not all hot topics and conversations should end up in one and other proving their point(s).
Leave it. If you think someone's wrong by your means than you obviously don't need to tell them that, especially if they didn't ask for your opinion.
Move on. If someone's stuck in their thinking they are not ready  to hear you out right now. So don't push your beliefs on others, show them instead, and be happy that what you think is right is working for You. Also, be just as happy for others who's find something that works for them, even though it's not what you would personally recommend!
✦ ✦ ✦ ✦ ✦

Side note:
This has been a thing I've been struggling with since changing my lifestyle. I've been that obnoxious person too, and I'm not proud to have been feeding that energy. Sometimes that person comes out, but most times I handle it quite well nowadays. Many times I've n been hit back coming across such persons, beeing judged on my blog, instagram, and other sites. Saying I'm ridicules to push people into such things and how the hell can I think everyone would benefit from being like me, and also people trying to prove I'm wrong with proving their point.
I'm now sorry if I've written such things on other blogs and I hope they understand I was just trying to open minds and tell the world what works for Me. Which is in a way perfectly normal for someone so young as me finding some kind of enlightenment. But nowadays I've grown and don't stand behind the one size fits all-approach.

The thing is, whatever I write on my blog is not to be judged or criticized (if I didn't ask for your opinion). People choose themselves if they want to keep reading and following my blog or any other platform I write on. Mostly people do this for reasons that they agree with me or they are just curious and happy that this works for me. And I am very thankful for having this positive group of people following me! But I will not, and don't want to prove my points to anybody. This is simply my journey, what I've read that makes sense for me, what I'm trying with open eyes to work for me. Inspire others to see other ways that may also work for them. Nothing else.

I'm dunno, I'm not going to explain why a bird can fly. It just can and some birds and animals can't. My cat likes avocado, my old cat didn't. Everyone has their own preferences and benefits, I see it now.

Another thing my old friend said to me was:
"While you sit there and be upset I'm going to move on and spread love instead."
This may seem very selfish too haha, but this is what we should do with most of our energy. It made me stop moping and being angry with him, 'cause why should he have all the fun? I want love too! You choose what to feed. Not being upset over things, what s/he said, what that person thinks; while they do that and feed that negative energy, you could be doing something good for your soul. Like believing in your own truth no matter what others say.

closing chapter.

As I wake up Söderhamn is already a distant memory, a closed chapter in the thick novel of my life. I took the decision a few days ago not to continue with my new job, a thought that's been with me for a month, but my naive personality said that it would get better if I just hold on. But then the new schedules came and I completely broke down.
I've always prioritized my own sanity before anything else, and this time was no different.

It's sad when I really liked the people I've met, but I feel I've done everything I could. And when a situation makes you cry and effects your mood to the point that your own boyfriend and your boss calls you a bitch, I think it's time to move on...
It wasn't supposed to go that far.

I'm grateful for the experience and to finally get out a little and meet new people. I've learned so much about myself, no ones perfect, and thanks to this I've seen the things I really need to work on to become a better person.

It's funny how things started moving together with yoga, life suddenly opened up.
I don't think it's a coincidence I got a job just a few weeks after I started my yoga class and ended it two weeks from finishing it. It all feels like it's been an "off-yogamat"-lecture I must say. And thinking like a yogi has been the biggest help to keep going everyday: waking up at five, never miss the train, doing good at work, adjusting to peoples personalities, inspire, letting go of grudges, being grateful for what I've got, finding time, compromising, and of all showing love when I don't feel like I have anything to give.

Right before I started working my mom lend me "The Magic", it's a book to help you practice gratefulness. I didn't really come far in the assignments before I felt all energy being put into work. I'm hoping now to start over and start practicing yoga again, and that I'm really excited over!
I've always had thoughts of bliss in my heart each day, but it wasn't something I wrote down in a journal.

Something you can do each day is write down ten things you're grateful of each day, on the computer or in a notebook.
No matter how small or big, but it's important to always write also Why you are grateful — this strengthens your blessings, to remind yourself of Why you feel a way. And then read it out loud saying "Thank You, Thank You, Thank You" after each point. And then finishing with ten deep breathes of meditation.

I always finish my blessings with thanking the Universe, Life and Light for always being with me, holding me grounded and keep me moving forward. Namasté.

those who wait.

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
mandi ulloa 
Ok, så jag skäms. Skäms att jag aldrig hört denna låten förut. Skamsen att det är inte mina skrivna ord.
För kom igen, den texten skulle lätt ha kommit ur Min mun, från Mina tankar.
Den beskriver så väl det jag gjort i snart tre år: Väntat. Väntat. Och väntat. På nånting nytt.
Jag sagt det förut, mitt liv känns som den har stannat upp. Inga fler dörrar att gå igenom, bara fyra väggar och ett fönster; ett fönster att kolla ut genom och se på andra leva sitt liv.
Och jag väntar och väntar, försöker medan jag väntar, att hitta en väg ut.
Mina drömmar dom blir mindre och mindre. Mina ambitioner slocknar som lågor.
Jag vill ha något bevis på att jag ska fortsätta längta, fortsätta vänta. Förr så uppenbarade dom sig vart jag en kolla. Vad hände med livets pilar?
Kan det vara mitt fel? Kan det verkligen vara så? Vad är det jag har missat? Vart ska jag leta?
Min enda tröst är förändring.
Varje dag intalar jag mig att allt är inte för evigt.
Men hur lång är en evighet? Fem år?
I såna fall får jag se till att hålla ut två år till.
Är det normalt att livet står still för nån så ung?


Håller på med något alldeles exhilarating!
Eller ok, ska inte dra upp era förväntningar för mycket. Det är ganska B egentligen, men något jag tänkt på ganska mycket och nu tagit tag i att göra det.
Det är fan inte lätt, plus att jag började igår och har bara till på måndag att göra klart det hela. Därav kommer första utkastet va helt uselt, men ett steg till förbättring.

En ledtråd är bilden, men det är nog meningslöst att låta er gissa er fram då jag är alldeles för privat för att ni ska känna mig så pass bra att ni vet vad mina låga framtidsdrömmar är.
Men vi får se på måndag då jag publicerar det hela.

time to grow up.

En återkommande fråga: varför känns vissa saker som vilken annan sak som helst, medan andra bara säger Stop!
Som tur har man världens mest förstående vän, ibland när man tror att han ska komma hem arg på mig för jag beter mig som ett barn så blir man överraskad att möta motsattsen.
Och det är där man blir lite gråtfärdig över sin uppväxt och människor man mött. Varför antar jag att han blir arg? Jo för hela mitt liv har folk klankat ner på mig, inte låtit mig få ta den tid jag behöver, inte vetat hur de ska hjälpa mig, bara skrikit på mig för minsta lilla. Och plötsligt i vuxen ålder finner man sig själv tro att Alla är sådana, och så fort man tror man gjort något dåligt försöker man gömma sig och förbereda sig på det värsta som väntar.
Att ha levt i rädsla i många år har satt sina spår.

above and around.

ph1 ph2 ph3

- Drömmer om en tropisk resa på andra sidan globen.
- Tänker mig hur lycklig jag vore om jag hade ett jobb, nära hem och Peter såklart.
- Funderar över varför inget går min väg. Det är som inget är menat för mig, som vägen tog drastiskt slut.
- Försöker att inte tryckas ner, inte bli bitter, vara glad, njuta... men av vad?
- Varför har andra det lätt och andra det svårt och såna som jag, kan inte göra något alls?
- Naivitet 2 - Världen 12. Funderar på att ge upp.

Ge upp vadå?
Finns ju ingenting...

2011 with instagram.

1. Året 2011 var pendlarens tid. Vill säga att jag blivit en tåg-veteran nu, men det vore att ljuga.
2. Jag fick se Peters nya lya i Hudik. Staden var täckt med tjockt täcke snö, och det var mestadels -5 grader vid lunch. Som tur var det inte så det här året.
3. Denna man söp mig så full att jag knappt rört alkohol på snart ett år.
4. Klappa varenda hårboll som gick förbi.

5. Jag fyllde år och Peter gav mig denna söta tallrik som vi en gång surfade förbi och han sa, "Denna skulle jag vilja servera dig varje dag." Dock visade det sig att tallriken var i själva verket lika liten som handflatan. Fin tanke dock.
6. "I drink juice like there's no tomorow", jag har druckit alldeles för mycket Tropicana än vad som är bra för mig.
7. Peter kom till Stockholm och vi checka in på hotell då vi visste inte om han skulle klara av att vistas med mina katter.
8. Min bekant fick kattungar.

9. Fick ett extrajobb i Kista.
10. Vi åkte till Hölick.
11. Plockade på mig söta smultron.
12. Lagade alldeles för mycket Pad Thai.

13. Förutom Pad Thai blev det mycket hemlagad pizza.
14. Missuppfatta ordet "badkruka" och sa till Peter att jag är det, han blev lite förvirrad sen när jag ville att han skulle hoppa i vattnet med mig h e l a tiden. Badade för alla de gånger jag inte badat pga komplex (ca 13 år sammanlagt).
15. Under sen sommarn såg jag ut så här.
16. Planterade nya blommor på balkongen.

17. Naglarna fick vara gråa.
18. Peter bakade sin berömda butterkaka.
19. Var på opera och såg Carmen.
20. Peter blev klar med bordet.

21. Vi gick på bio, det var ca 200 platser, och bara vi två.
22. Åt en del dyra glassar.
23. Hösten välde in och löven blev gula.
24. Det var dags för den årliga bränningen uppe i sommarstugan.

25. Vi bakade morotskaka med rosa glasyr som vi sen fick äta upp hela tillsammans. Kan väl säga att man gick upp 1-2 kg efter det.
26. Jag gick mest runt i stickad tröja och juliga tights.
27. Började göra egna smycken, vilket fick mig att tänka på att kanske starta upp en webshop(?).
28. Stockholms Filfestival gick i gång, men av olika anledningar kände jag inte orken att fortsätta jobba där.

29. Beställde hem mina första stickygram.
30. Virkade en halsduk.
31. Fick en vacker drömfångare av mamma.
32. Gick runt på sogskyrkogården.

33. Blev med Mac.
34. Spendera lite för mycket tid i sängen.
35. Lyssnade sönder jullåtar.
36. Bakade ett pepparkakshus för första gången.

Ja, och efter julen kom årets slut, som jag knappt har några bilder av.
Det har varit ett okej år. Varken bra eller fantastiskt, utan Okej.
Mitt nyårslöfte får hel enkelt bli att knäppa en massa bilder så det blir inga minnesluckor!

"det fanns gånger då allting var så självklart som på film."

Jag vill säga att ni som kommer in till den utbildning ni vill, ni är tamejfan sjukt lyckligt lottade!
Det handlar inte om medelmåttiga betyg. Det handlar om hur många som söker till de kurser jag vill gå på.
Det som resulterar i att jag hamnar i reserv plats nummer 371. Eller 130.
Jo jag kom in i en kurs, men det var den jag minst ville komma in i, och efter många om och men beslöt jag mig för att det kommer bli en "teoretisk filosofi" av det hela - jag kommer må dåligt och hoppa av.
Så jag gör väl ett nytt försök, gör en sen anmälan på några andra, en del jag inte ens har behörighet till. Jag vet inte hur det kommer och bli, men jag klarar inte av det här mycket längre till.

För några år sen så pekade allting mot design, som hela världen sa åt mig, "det här är vad du är bra på, det här är vad du ska hålla på med." Med allas stöd och livets tecken gick jag på det.
Och nu, två år senare står jag här. Utan stöd. Utan tecken. Ingen som släpper in mig.
Gud, vad ska jag göra? Ge mig nånting, nånting som ger mig mening i den vakuum jag är i.

Nej, jag är inte religiös, men det fanns gånger då allting var så självklart som på film. Jag följde med vart än livet pekade på för väg och jag växte, jag blev större. Jag hade självförtroende, och jag gav aldrig upp. Fastän jag visste inte hur man gjorde eller vad som väntade sig så fixade allting alltid sig. Det var en bra tid, då oro var bara ett sätt att fördriva tiden, för innerst inne visste man att det skulle lösa sig.

Nu är allting, förlåt mitt ordspråk, bajs.
Ja det stinker.
Oro är oro, jag måste vara orolig. För allting kommer att skita sig.
Och jag förstår inte varför, jag vill så gärna förstå.

Missförstå mig inte nu,
det är inte tungt, det är bara att allting är meningslöst.
Allt man gör gör man för ingenting.
Ingenting händer.
Jag står still.
My life is on hold.

Hör ni pipet i telefonluren?
Personen ni söker efter är tyvärr upptagen, ni får tyvärr vänta.
Er könummer är 1864594593483760348264735438479877.
* lägger på *

"om man är medveten att det påverkar, varför väljer man då att påverkas?"

Del II


Det är bättre nu. Mellan mor och mig.
Men det uppstår nya hinder.
Plötsligt koncentreras mycket på att "synas", "höras", "bli något/någon", "åstadkomma mycket i sitt liv" i media.
Framgångsrika människor, med driv och kraft, och en massa tur och kontakter, framstår som förebilder. Och alla vill samma sak: hjälpa dig att bli som dem.

Det är svårt att motstå. Det är svårt att inte bli dragen. Det är lätt att glömma bort sina egna ideal, även om man vet innerst inne att allt är falskt, så går man med på det.

Det har blivit en miljonindustri, det här att livnära sig på ungdomars intresse av att också kunna "lyckas i livet". Egentligen är det inget fel med det, att uppmuntra en till att bli en bättre själv. Men det blir för mycket när det är det enda man ser och hör, det enda man får veta om. Det blir en norm. Tillslut glömmer man bort att det är bara en väldigt liten procent av unga som lyckas skapa sig ett företag som drar in miljonvinst innan de fyller tjugo år. Ja, vad kan det va? Ett tjugotal av… nio miljoner?!

Min pojkvän som är sådär väldigt manligt logisk frågar mig: om man är medveten att det påverkar, varför väljer man då att påverkas?
Ja, man borde ju få ha något val. Men det är likadant med de pinnsmala skyltdockorna; vi vet att dem påverkar, därför vill vi få bort dem, men vi stannar aldrig upp och tänker att folk kanske väljer att bli berörda?
Med all den information vi har i dag ska vi egentligen inte behöva läxa upp folk om vad som är rätt eller fel, falskt eller sant. Vi ska inte behöva upprepa oss gång på gång. Vi ska inte behöva bry oss. Vi borde bara inse att människan är en dum varelse och där av låta den förgöra sig själv på det sätt den tror är bäst.
Låta flickorna svälta sig till döds. Bli arbetsnarkomaner. Eller göra allt för kändisskap.
För vi alla vet att dem vet bättre. Dem vet ju det, det finns ingen chans att konsekvenserna av deras beteende inte passerat deras öron och ögon.

Samtidigt som jag inte bryr mig om dessa människor så bryr jag mig om att det händer mig själv. Jag ser mig själv påverkas fastän jag vet att det är en svårnådd bild.
Men den får mig att tro att jag inte räcker till. Att det är fult att inte veta vad man vill. Att det är skämmigt att den enda karriär jag har är att montera läsare. Att jag är oduglig som är ung och fattig. Varken har ett fast jobb eller pluggar.
Jag syns inte, därför existerar jag inte.

Tills jag läste en krönika i Nöjesguiden.
Det är då jag fick en käftsmäll och insåg att allt jag upplever är ok. Det är det här som är det normala. Det normala är inte att gå ut gymnasiet och lyckas på en gång. Utan det är normalt att i en period vara fattig och arbetslös och sitta framför TVn och spela The Sims. Inget annat förväntas utav mig.

Vi lever som om jorden skulle gå under i morgon.
Det sätter onödig stress på oss ungdomar. Detta var inget problem tio-tjugo år sen.
Barn fick vara barn. Ungdomar fick vara ungdomar. En blogg var en allmän dagbok.
Kommer ni ihåg när folk faktiskt var anonyma på nätet? Nu ska alla oförskämt marknadsföra sig själva.

Jag är ovanligt den som dras med strömmen, skulle inte röra ett finger för uppmärksamhet. Kanske är det för jag är så isolerad med datorn och tvn och min lilla familj att jag ibland sugs med. Eller så också händer detta alla på ett eller ett annat sätt, de blir påverkade av ord som dyker ofta upp, och man tror plötsligt det är normalt.
T ex så bara för att alla kvinnor på bilder och film har det rakat där nere så tror man att det är mer normalt och mer hygieniskt på något sätt. Och bara för att någon skriver i en blogg hur den älskar godis, eller äter godis, så ser det ut som att den äter det varje dag. Det är så det hela fungerar, och vi måste inse att vi kan inte ändra andras uppfattningar och tolkningar, utan det är helt upp till var och en att stå för de konsekvenser som medföljer med de val de gör, och försöka granska sin fakta som kommer över.

Jag är medveten om mina tankar.
Jag vet att dem är falska.
Jag vet att jag duger.
Jag vet att jag tillhör den riktiga normen.
Jag vet att jag är ok som inte har sju företag vid tjugo års ålder.

Det finns inga konstigheter med det.

"även om hon överröst mig med komplimanger om mitt utseende under min barndom så har hon glömt mitt inre."


På nyheterna pratar de om prestationsångest och pressen unga lägger på sig när de jämför sig med sådana som Isabella Löwengrip - "Jag är sjutton år och har inte åstadkommit nåt!"
Jag har flera gånger skrivit att jag inte ser mig själv som en perfektionist eller en tävlingsinriktad människa, jag skrattar nog mer åt ett sådant påstående. Fastän jag innerst inne vet att jag fått jobba väldigt hårt och länge med mina krav, eller rättare sagt, jag trodde dem var mina egna krav.


Del I


Det tog mig lång tid innan jag insåg att jag hade ett problem med prestationsångest och att kraven inte var mina eller samhällets.
Det var i slutet av gymnasiet och början på universitetet som jag tillsammans med min kurator kom fram till att mitt problem var inte mina ideal, utan min mammas.
Min mor och hennes syn på att "duga".

Som jag minns det har hon i och för sig aldrig sagt till mig, "Isabel, du duger som du är."
Eller jo, nu när det är försent. Nu när skadan är skedd. Nu när allt jag hör och gör duger inte.
Hennes idéer om vad jag behöver för att klara mig i livet är inte anpassade för mig. Dem instämmer inte. Dem är helt omöjliga för en medelmåtta som jag att förverkliga. Jag vill inte heller förverkliga dem. Dem är inte jag. Dem är inte för Min Skull.
Hur mycket en förälder säger, "gör det här för din skull och din egen lycka" så är det fortfarande motsägelsefullt.

Martin Erikssons (aka E-Type) berätta om något hans mor sa till honom, att han ska hålla på med musik "plugga kan du göra när du blir äldre." Om min mamma kunde se bortom sin fattigdoms-bakgrund, och verkligen se mig, och säga, "Du Isabel, du är verkligen duktig på att rita och skriva ser jag, har du inte tänkt på att satsa lite mer på det efter skolan? Livet är ju för kort för att göra saker man inte tycker om."
Om hon bara sa så; verifiera att mina intressen dög för framtiden, och trodde på mig att jag kan verkligen lyckas med det.
Men så sa hon aldrig. Hon tyckte det vore bättre om jag intresserade mig för att bli Ekonom eller Jurist i framtiden, fastän matte, plugg eller teoretiska ämnen inte var mina starka sidor.
- För tjänar man bra så kommer man ha det bra, och man kan inte förlita sig på att man finner en rik man efter skolan som har råd att ta hand om en.

De flesta föräldrar är nog sådana, eller jag har ingen statistik på det. Men sådan är min mamma. Och även om hon överröst mig med komplimanger om mitt utseende under min barndom så har hon glömt mitt inre. Det viktigaste. Självkänslan är på topp, men mitt självförtroende i 9 av 10 fall rent av suger. Jag är 20 år och känner att jag inte duger och att jag inte hunnit åstadkomma något, och jag har inte hunnit åstadkomma något eftersom jag inte duger. Den ondaste cirkeln i livet.

Det handlar om uppfostran. Det handlar inte om att få höga betyg så man kan komma in på ett 4-årigt program som senare ger dig jobb och bra betalt.
Det handlar om att uppmuntra barnen, att vare sig de vill bli astronaut eller sälja handvirkade tjocktröjor i framtiden så Duger de.
För utan självförtroende och stöd från sina närmsta så spelar det ingen roll hur bra betyg man går ut med. Skulle min mor lägga mer tid på att lära känna mig och mina behov så känner jag att jag skulle slippa jobba med mig själv så mycket senare i livet. Jag skulle nog känna prestationer som en självklarhet, att jag kan klara dem, och ifall jag inte gör det så duger jag.

Jag skulle kunna vara någon annan och någon annanstans idag.

where to begin?

Ingenting gick som planerat.
Att komma ut skulle va min räddning, istället blev jag försämrad av vrede som kväver mig.
Så mycket som jag känner till den underliggande ilskan har jag svårt att förstå,
förstå varför jag behöver känna så.

Jag vill varken vara arg eller ledsen.
Jag behöver heller inte vara glad.
Jag behöver inte känna.
Kan jag inte bara få vara?

Sluta bry o ta åt mig.
Vart börjar man?

- Tova, förlåt för ett sent svar. Blev riktigt glad av din kommentar! Jo, jag läser också Signes blogg just för hon känns mest verklig än alla dem andra, att hon inte försöker glamourisera sitt liv genom bloggen. Det är det jag tycker man glömmer väldigt mycket när man läser bloggar, att personen bakom kanske inte mår lika bra inuti som det ser ut utanpå.
- Choco, önska jag kunde känna som du om morgondagen.


source unknown

Mitt humör: stanna-under-täcket-så-länge-som-möjligt-och-inte-existera

Deppmode har varit på de senaste dagarna... veckorna... månaderna... Jag vet faktiskt inte hur jag klarar av det och orkar leva med det.
Jag vill så mycket att jag vill ingenting.

Vill fika, gå på bio, se Svansjön, resa bort, se Paris (bara för att jag nyss såg "Midnight in Paris"), bada i Atlanten, få upp konditionen som för övrigt är på 2 av 10, ta AM- och B-körkort, göra en julkalender, sticka en halsduk, köpa nya jeans...
Å mitt i allt så kollar jag på vad jag vill och sen kollar jag på alla mina tillgångar och drar en suck, kollar på klockan, drar täcket över mig och drömmer om allt istället.

Det ringer i öronen, "allt är onödigt."

Jag har tappat fäste. Överanalyserat till den grad att jag ser igenom allt, de andra inte ser.
Jag önska jag vore mentalt blind.

Och jag undrar undrar undrar, varför gör ni det ni gör?
Vad är det som driver er? Vad är det som gör att ni gör de val ni gör i livet?
Överlevnad säger en... vad säger ni andra?
Är det någon som tittar förbi här på bloggen, som vågar och som vet svaret, som kan inspirera mig vidare.
Jag behöver verkligen veta varför folk gör det dem gör.
Det skulle hjälpa mig släppa taget och gå vidare i den frågan.


Måste göra något med mitt hår, står inte ut längre.
Måste ut och jogga också, min kropp hänger inte med all bakning.
Måste försöka få ett liv också, jag gillar inte riktigt det jag har nu.

Är det bara jag som känner pressen? Alla måsten? Att åren rinner ur sanden och alla ens planer har planats ut och man ligger i sängen och känner att man blivit en helt annan person än den man trodde man skulle bli.
Och man tycker inte alls om den nya personen, men den har klängt sig så hårt fast i en som klister, det är så svårt att ta sig ur dennes grepp.
Jag vet inte vem jag är längre, vem jag vill vara, vem jag är ämnad för?

Det är som att få reda på att allt man trott på är inte sant, typ att Stålmannen inte finns och det är ingen som kommer och räddar en.
Jag är arg på mig själv, arg på samhället, arg på alla runt omkring mig.
Men mest av allt är jag så o t r o l i g t besviken på precis ALLT.

Och det är denna blandning av avsky och sorg som gör mig till den jag egentligen inte är.
Den jag hatar.
Och jag vet inte hur jag ska bli av med detta. Jag är fast i ett vakuum.
Och ingen jävel förstår eller kan hjälpa mig.

Måste få ut det här.
Står inte ut i tystnad.
Man är ju bara mänsklig.

shame on me.

"Så hur går det med jobb?"

Usch, den avskyvärda meningen jag försöker undvika men gör inget annat än förvärrar dens uppkomst.

Jag såg filmen Falling Down där huvudrollsinnehavaren Micheal Douglas bestämmer sig för att ta tag i saker med sina egna händer; exempelvis hotar han sig fram med gevär på en snabbresturang och beordrar dem att servera honom frukost vilket de inte ville då det slutat servera frukost för 5 minuter sen.
Och det är lite det där jag känner att jag måste göra i fall jag vill få ett jobb.

Slå upp portarna i nån butik, dra fram ett vapen, och be dem att anställa mig. Drömma går ju.
Bara i drömmen behöver du inte mötas av den pinsamma situationen som följer när du väl blivit anställd och kommer in dagen därpå som om inget hade hänt.
Men vad jag försöker säga här är att systemet för att söka jobb som vi nu har fungerar inte, och det lämnar oss blyga drömmare med tankar av pistolhot och kanske vända pistolen mot sig själv i slutändan.

Mer och mer vänder jag mig inåt. För varje "vi har tyvärr gått vidare med andra kandidater" känner jag hopplösheten och vakuumet av att stå still och inte kunna bidra. Ingen framveckling av nåt slag händer här!
Känner mig utstött av ett samhälle jag trodde fungerade. Ju längre tiden går desto mer rädd blir jag av att synas.

Jo, så hur går det med jobb? Jag skäms över att säga att det var ett tag sen jag ens kollade. Jag väljer att kolla mig omkring när någon ställer mig den frågan, och innerst inne bli väldigt väldigt liten - precis som jag är för världen och alla arbetsgivare där ute.
Jag är liten.
Jag är inte värd att anställa.
Jag är för blyg, för introvert, för mycket av det man inte bör vara när man söker jobb.
Jag har helt enkelt scenskräck när det kommer till jobb.
Mestadels för jag får aldrig chansen att prova, visa vad jag går för, och bevisa för mig själv att jag kan.

a 90-year-old in a 20-year-old body.

Efter tre veckor måste jag höra hans röst.
Vi brukar skoja om hans ljuvliga stämma.
Jag går runt i cirklar, pratar där ingen annan hör mig skratta.
Samma humor leder till mycket skratt.
Och jag märker hur jag saknar, saknar att umgås med folk.

Den senaste tiden har man glidit ifrån alla varken med- eller motvilligt.
Det bara blev så. Och nu är det så.
Alla mina bekanta har haft vänner före mig, vänner som betyder mer.
Jag har försökt knyta kontakter, men på ett eller ett annat sätt har de eller jag glidit varandra ur händerna.
Det är tydligen inte menat.

Jag saknar de goda tiderna från gymnasiet, då man verkligen kände för att gå dit för att umgås.
Jag tror inte jag klarar av det längre; att anpassa mig.

Min närmsta vän flyttade till Lund, där hon klipper av sin overall, super ner killarna under bordet, och sjunger bort rösten på kvällarna.
Å jag beundrar henne. Jag tror inte jag skulle anpassa mig lika bra.
Jag skulle som alltid gå in och gå ut lika ljudlöst som om jag inte existera.
Ibland undrar jag hur andra ser på mig, men jag har kommit fram till att de inte ser mig alls.
Dem flesta i alla fall.

Och det är stunder som dessa jag blir så glad av att jag funnit en livspartner.
För när jag tänker tillbaka och tänker i nuet, vad skulle jag göra utan honom?
Om allt blev som det blev men utan ett stöd som han, vad skulle jag då göra?
Främst av allt, vad skulle jag då känna? Vad skulle jag då leva för?

Så klyschigt som det låter så lever jag för Peter, då han är det enda som ger mig en tillfredsställande stor mängd glädje för att jag ska hålla mig borta ifrån mina mörka tankar.

Att börja universitet var min väg att komma ut där igen, och jag är rädd att ju längre utan ett trivsamt jobb och tvånget att socialisera kryper en rädsla upp i mig inför att möta folk. Och då väljer man hellre att låta bli och leva i sin bubbla.
Och jag har många gånger varit ut och in i denna bubbla att jag vet inte vad som är mer bekvämast, men det måste vara bubblan då jag alltid återvänder till den.

Känner mig som en 90 årig dam fast i en 20 årings kropp.
Alla de saker man vill göra, så många hinder.
Rullstolen får bli min vän eller döden.

Finns det någon annan utväg?

algarve, portugal.

Alvor - Bild 1

Alvor - Bild 2
'Alvor - Bild 4

Såg på något program imorse, "laga mat i solen" eller något, och i detta avsnitt besökte de Algarve som ligger söder om Portugal.
Jag vill ju resa bort och Portugal låg på min lista, så när jag fick se vad vackert det var i Algarve så behövde jag bara kolla upp det!

Åh det är så vackert att jag dör lite smått...
Billigt var det också, fastän man måste köpa biljett till Köpenhamn där planet avgår - om man åker med Fritidsresor.
Men jag kan verkligen se mig och P där nästa sommar :)

< older