pinterestinspo.


in autumn...


... I want to go around in cozy sweaters.


... take pictures of naked trees.


... start painting.



... read a book.



... lay in bed until lunch time.

pinterest- and tumblrinspo - special:


bad teacher.


Vill ha hennes garderob.

20111022

source unknown

Mitt humör: stanna-under-täcket-så-länge-som-möjligt-och-inte-existera

Deppmode har varit på de senaste dagarna... veckorna... månaderna... Jag vet faktiskt inte hur jag klarar av det och orkar leva med det.
Jag vill så mycket att jag vill ingenting.

Vill fika, gå på bio, se Svansjön, resa bort, se Paris (bara för att jag nyss såg "Midnight in Paris"), bada i Atlanten, få upp konditionen som för övrigt är på 2 av 10, ta AM- och B-körkort, göra en julkalender, sticka en halsduk, köpa nya jeans...
Å mitt i allt så kollar jag på vad jag vill och sen kollar jag på alla mina tillgångar och drar en suck, kollar på klockan, drar täcket över mig och drömmer om allt istället.

Det ringer i öronen, "allt är onödigt."

Jag har tappat fäste. Överanalyserat till den grad att jag ser igenom allt, de andra inte ser.
Jag önska jag vore mentalt blind.

Och jag undrar undrar undrar, varför gör ni det ni gör?
Vad är det som driver er? Vad är det som gör att ni gör de val ni gör i livet?
Överlevnad säger en... vad säger ni andra?
Är det någon som tittar förbi här på bloggen, som vågar och som vet svaret, som kan inspirera mig vidare.
Jag behöver verkligen veta varför folk gör det dem gör.
Det skulle hjälpa mig släppa taget och gå vidare i den frågan.

bangs.


Ja juste, jag är med lugg nu.
Och några centimeter kortare, men tillräckligt för att täcka brösten som en sjöjungfru.

tillbaka till en liten förort som inte längre är så liten.

ph1 deciso , ph2 Robin Mellway

Jag skrev ett inlägg, men den ville inte publiceras och den sparades inte.
Så jag sket i det och gick vidare med mitt liv.

20111018


Det regnar idag.
Som att vädret sörjer med mig denna jobbiga dag.
Har packat och klockan 22:00 är jag hemma i sthlm.

Det skulle inte kännas så tungt om jag visste att jag ska bara vara borta i en vecka till två.
Men jag vet att nu när jag åker ligger gula löv på marken och när jag nästa gång sätter min fot på samma ställe kommer det va vitt av snö. Årstiderna går allt för fort.
Tänka sig att det var bara tre veckor sen det var rekordvarmt här i Hudik? 25 grader varm. Nästan så att man blev lurad att åka iväg till Maln och ta ett dopp. Och nu är det runt minus grader om nätterna.

Jag har väl att se framemot att jag kommer inte bara och sitta hemma och spela the sims hela dagarna, utan schemat är rätt fullspäckat med allt ifrån Stockholms Filmfestival till ett möte hos frisören, sedan har jag lite extra jobb emellan.
Men det är också det som skrämmer mig - massa måsten - när allt jag vill göra är att vara med P och drömma mig bort.

dreams.








mymodernmet


tumblrinspo.


girl crush.


pinterest-/tumblrinspo - special:





20111012


via tumblr

Hade tänkt å göra onsdagar till någon slags "krönikodag" men det är helt tomt på ord i mitt huve.
Mest sitter jag och har ångest över nästa vecka och kommande månaden.
Man kan väl säga att börjar man få torgskräck i Hudik då är det nog rätt allvarligt.

Visst saknar man mamma och katterna, och en visit över en helg skulle funka, men det är det hela att vara borta från Peter i en hel månad som oroar mig.
Och såklart pengar.
Här har jag det bra. Slösar inget och kostar inget mer än föda.
Men... jag har ingen som helst inkomst och jag kan inte låta P försörja mig på det här sättet för all evighet.
Plus att det svenska samhället är inte skapt för "hemmafruar/tjejer" och att jag kommer må sämre om jag inte kommer ut och socialiserar lite.

Jag vill, men samtidigt orkar jag inte längre.
Det leder aldrig någon vart...

frustration.

http://iasimone.freshnet.se/files/2011/10/tumblr_lki2j0rybI1qcpxm0o1_500.gif
source

Måste göra något med mitt hår, står inte ut längre.
Måste ut och jogga också, min kropp hänger inte med all bakning.
Måste försöka få ett liv också, jag gillar inte riktigt det jag har nu.

Är det bara jag som känner pressen? Alla måsten? Att åren rinner ur sanden och alla ens planer har planats ut och man ligger i sängen och känner att man blivit en helt annan person än den man trodde man skulle bli.
Och man tycker inte alls om den nya personen, men den har klängt sig så hårt fast i en som klister, det är så svårt att ta sig ur dennes grepp.
Jag vet inte vem jag är längre, vem jag vill vara, vem jag är ämnad för?

Det är som att få reda på att allt man trott på är inte sant, typ att Stålmannen inte finns och det är ingen som kommer och räddar en.
Jag är arg på mig själv, arg på samhället, arg på alla runt omkring mig.
Men mest av allt är jag så o t r o l i g t besviken på precis ALLT.

Och det är denna blandning av avsky och sorg som gör mig till den jag egentligen inte är.
Den jag hatar.
Och jag vet inte hur jag ska bli av med detta. Jag är fast i ett vakuum.
Och ingen jävel förstår eller kan hjälpa mig.



Förlåt.
Måste få ut det här.
Står inte ut i tystnad.
Man är ju bara mänsklig.

tumblrinspo - special:




nowhere.


via Vanillascented

479 kr vart är ni?
Ja juste, ni finns men jag får inte röra vid er...

cutiepies.


via tumblr

eld, grill, och meteorregn.


Eld, grill, läckra svampar, älgspår, bastu och meteorregn är några av de saker jag ägnat mig åt i helgen.
De två mest häftigaste måste va älgspår och meteorregn.
Liten lustig känsla får man när man får veta att skogens konung varit på ens tomt, eller nja, räkna ut att det måste varit en mor med hennes kalv som gick förbi. Man skulle vilja sätta upp kameror i stugan!
Meteorregn, eller stjärnfall som man annars kallar det, var något av en efterlängtad känsla. Jag har sett rätt mycket åka förbi Jorden men efter tonåren så slutade det och man slutade titta upp helt enkelt. Jag tror jag såg upp till 10 stjärnfall och fem satelliter som passerade på ca 20-30 minuter. Känslan dock är helt obeskrivlig.

all the other kids.


magazine cuts.



Igår satt man och pysslade lite.
Måste säga att ELLE (den svenska iaf) är helt värdelös. Tjock som fan med inget man direkt vill spara. Och så har det varit varenda gång jag köpt tidningen. Men vi får se, får återkomma om tre år igen.
Medan Styleby är åtminstone läsvärd. Gillar upplägget och så.
Får dessutom skaffa mig en scrapbook hit till Hudik också, fick klistra på annonser istället.

Ska nu packa till Sundsvall och se om jag hinner klämma in en outfitbild som vanligtvis brukar vara förinställd.
Ses!

dig vill jag älska.


via tumblr

I en ödlig lekpark ligger två i en gunga.
Himlen omsluter dem.
Och i bakgrunden spelas annies sång.


r.i.p


"OH: Girl 16 to her friends: –Who is Steve Jobs?
Friends: –We don't know.
Guy next seat: –He made the phone you're holding.
" ~ @dth

Åh lite humor måste vi ha, är redan deppig av annat som håller mig ifrån att leva.
Typ avundsjuka och orättvisa.

Alla säger att det kommer att ordna sig. Ordna sig som i att något kommer att komma i min väg och hjälpa mig ur min situation. Men nu har det gått  ett och ett halvt år och inget kan beskriva hopplösheten jag skriver så mycket om.
Jo en del av mig vill nu bara sitta och tycka synd om mig själv för hur jag än gör är det hit jag alltid faller tillbaka till.

Okok känner att jag faller igen till det där deppiga stadiet ni säkert inte vill läsa om, så jag avslutar med att det serveras pannkakor och pizza på Pulsen idag - och detta är värt att va glad över mitt i all hopplöshet!
Nä nu sa jag det igen. Ses.

jag ligger gömd under löven.





Allt ser mycket lättare ut på andra sidan av bladet.

2011105



Glömmer, glömmer, glömmer.
Måste ta tag i att köpa tåg biljetter hem.

Vad jag än tänker på följer en jävla suck.

shame on me.


"Så hur går det med jobb?"

Usch, den avskyvärda meningen jag försöker undvika men gör inget annat än förvärrar dens uppkomst.

Jag såg filmen Falling Down där huvudrollsinnehavaren Micheal Douglas bestämmer sig för att ta tag i saker med sina egna händer; exempelvis hotar han sig fram med gevär på en snabbresturang och beordrar dem att servera honom frukost vilket de inte ville då det slutat servera frukost för 5 minuter sen.
Och det är lite det där jag känner att jag måste göra i fall jag vill få ett jobb.

Slå upp portarna i nån butik, dra fram ett vapen, och be dem att anställa mig. Drömma går ju.
Bara i drömmen behöver du inte mötas av den pinsamma situationen som följer när du väl blivit anställd och kommer in dagen därpå som om inget hade hänt.
Men vad jag försöker säga här är att systemet för att söka jobb som vi nu har fungerar inte, och det lämnar oss blyga drömmare med tankar av pistolhot och kanske vända pistolen mot sig själv i slutändan.

Mer och mer vänder jag mig inåt. För varje "vi har tyvärr gått vidare med andra kandidater" känner jag hopplösheten och vakuumet av att stå still och inte kunna bidra. Ingen framveckling av nåt slag händer här!
Känner mig utstött av ett samhälle jag trodde fungerade. Ju längre tiden går desto mer rädd blir jag av att synas.

Jo, så hur går det med jobb? Jag skäms över att säga att det var ett tag sen jag ens kollade. Jag väljer att kolla mig omkring när någon ställer mig den frågan, och innerst inne bli väldigt väldigt liten - precis som jag är för världen och alla arbetsgivare där ute.
Jag är liten.
Jag är inte värd att anställa.
Jag är för blyg, för introvert, för mycket av det man inte bör vara när man söker jobb.
Jag har helt enkelt scenskräck när det kommer till jobb.
Mestadels för jag får aldrig chansen att prova, visa vad jag går för, och bevisa för mig själv att jag kan.

20111004


uhh har bloggtorka och drömmer om hallon.
Till lunch blir det raggmunk. M U M S!

tumblrinspo.