all cats are gray.




shirt, frk. shoes, tiamo.

mannequin.




Känner för lite 80-tal och Kim Cattrall.

PS Det här måste va en av de bästa duetterna genom tiderna.

dilemma.

Randy P. Martin

Vill gå ut.
Men vill inte möta folk.

Om det bara vore folktomt.

too much dry shampoo.


Kan man ha för mycket torrschampo i håret?

Egentligen är inte mitt hår varken fet eller ofet, den bara... jag tror jag måste sluta spraya värmeskyddandet i hårbotten. Det står "volym" på flaskan, och därför drar jag den slutsatsen att man ska spraya långt in också.

Och sedan dem där orden... tankarna jag hade... dem bara försvann.
Troligtvis på grund av att jag såg klart Dexter i förr igår.
Måste börja läsa igen, eller se en killerserie igen, bli inspirerad med vackra formuleringar igen.
Får bli så.

licorice.




Normalt så målar jag naglarna med OPI, men så finns denna Essie som alla pratar om.
Och nu så såg jag att Kicks hade fått in Essie i butik och jag bestämde mig för att att prova.
20 kr billigare än OPI, och lika mycket innehåll.

Kan väl säga att jag står fortfarande på OPI's sida när det gäller penseln och utbud av färger.
- Torkningstiden är lika lång, och man behöver bara ett lager för att få en fin färg (jag målar alltid bara ett lager).
Är lite kluven, men å andra sidan är jag bara ute efter en sista färg, och det är Malaga Wine ifrån OPI.

norra berget.


ner faller allt.

Usch.
Jag skriver skriver skriver.
Det tar aldrig slut,
Mina tankar de bara fortsätter, och jag känner att jag måste få ner dem svart på vitt.

Ibland är det svårt att fastställa dem.
Så jag är hemskt ledsen om ni vissa gånger inte hänger med något.

Men plötsligt har min blogg liv igen.
Den har fått en röst igen.

Jag trodde jag hade skrivit om allt som kunde skrivas ner, men jag hade fel.
Och nu börjar jag tänka på annat...

consent.

deadlovers

Jag förstår mig inte på folk som bryr sig om något som inte är deras. Jag förstår ingenting alls. Och så blir man kallad känslokall och dum.

Och jag märker skillnaden, gapet mellan mig och dem.
De känner, och det gör inte jag.
Jag är konstig, och det är inte dem.
Det är väl ok att känna som ni gör...
Jag bara önska någon kom fram till mig och sa att det är ok att inte känna något alls.

Det är vad jag önska mest av allt.

pillarnuddarnyperstrykerkännerrörvid


via goodolmaryjane

Jag har alltid haft en fascination för män.
Och nu när jag har en pojkvän får min nyfikenhet släppa loss.

Jag känner på varenda muskel. Pillar på Adams äpplet. Stryker skäggväxten. Nyper brösten.
Rör vid allt som inte är mitt.

Som ett barn utforskar jag utan att skämmas.
Och älskar varje del jag kommer åt.

Att analysera och studera är en hobby.
Att aldrig bli uttråkad är en konst.

sanning är mycket roligare än lögner.



Hela sommaren har bestått av Dexter-maraton.
Men den femte säsongen som visades ikväll på sexan låter jag bli.
Jag är ingen som kan vänta vecka efter vecka på nästa avsnitt, väntar hellre ett år för att få allt på en gång.

P gillar också Dexter, och det är inte förrän nu jag inser att han gillar Dexter av samma anledningar som jag gör.
Att man på sätt och vis känner igen sig.

Bortse från allt mördande och jobbigt förflutet så finns det någon slags samhörighet.
Det där med att va ensamvarg, försöka passa in, försöka förstå folks irrationella val.

Jag tror de flesta är väldigt känslosamma.
Så känsliga att de inte känner något alls i vissa situationer.
Jag vet att jag är sådan.


Och något off-topic...
Det här med att ljuga. Jag har aldrig förstått det.
Man ser en massa filmer och serier och undrar ifall folk verkligen ljuger så mycket i verkligheten.
Man ljuger om vart man är.
Man ljuger om vad man gjort.
Man ljuger om att komma.
Och det där sistnämnda förstår jag mig inte alls på.
Varför skulle man ljuga om det? Världen går inte under. Du sårar ingen. Du...
Nä jag fattar inte. Därav känner jag mig dum och efterbliven, vad är det folk är rädda för som inte jag är?

Jag är en väldigt ärlig person. Inte så ärlig att jag går efter koden: ärlighet varar längst.
Utan jag vet att folk tål mer än vad andra tror, plus att tillfredsställa mitt personliga behov: skapa reaktioner.
Eftersom alla andra går runt och ljuger blir jag som en frisk fläkt, som bevisar folk fel.
Att sanning är mycket roligare än lögner.

Och med inläggets rubrik säger jag god natt!

bff.

mil.a

Jag mår dåligt utan min andra halva.
Ja, det är vad som blivit av oss.

Jag har aldrig haft en bästa vän, en som man ser varje dag.
Å så dyker P upp i mitt liv.
Och han är precis allt för mig och lite till.

Vi båda är ensamvargar.
Det fina är att i början sa vi saker som att det är ok att va ensam.
Men nu när vi fått uppleva hur det är att ha någon i vardagen, så erkänner vi båda att det skulle va svårt att återvända till tristessen.

Så när vi väl är ifrån varann saknar jag den där bästa-vän-kvaliten i vardagen.
Ingen att busa med.
Ingen att diskutera med.
Ingen att argumentera med.

Det bästa jag vet är när vi innan vi somnar ligger och bara pratar... om allt och inget.

free falling.



En bild från igår.
Finns fler av dem.
Lik mig, olik mig.
Men den där nere är nog mest lik mig.

Helt ärligt skulle jag nog aldrig kunna byta ansikte eller kropp med någon.
Inte mer än en dag eller två.

Jag vet inte vad som hänt på sista tiden, men ju mer jag är borta från verkligheten...
Desto mer skiter jag i allt.
Beror väl mycket på P också.

Även om hans yttrande ord som formar "vacker" inte alltid når mig så som jag vill,
så gör dem någonting med mig i en mer långsiktigt påverkan.

Han vet mina briser, och jag vet hans.
Ändå ser jag honom som mer vacker för var dag som går.

Tillslut vågar jag ta bilder på honom.
Dem är fortfarande inte viktiga, men dem fyller ett syfte som inte fanns förr.

Och när jag ser tillbaka så känner jag mig stolt.
Jag har lyckats släppa taget om förr och börjat blicka åt nu.

Det är som jag kliver ur och kramar om mig själv och säger, "det här gjorde du bra."
Och när allting är över kommer jag att förstå varför.
Men tillsvidare är det bara att blunda och andas ut; det mildrar huvudvärken.
Och falla hejdlöst mot marken.

För att öppna dem igen och inse att man sitter säkert på jorden.

orättvisor.

schoolyard_games


Jag hinner knappt va i stockholm en hel vecka innan jag behöver betala för ett missförstånd.

Jag åkte ju bort för att spara pengar på SL-kort. Istället köpte jag en remsa.
Och eftersom det finns en regeln om att man till och med det året man fyller 20 får köpa SL-kort till reducerat pris, drog jag den snabba slutsatsen att det gäller även för remsa.
Fast nu i efterhand när jag kollar in deras hemsida så har de tydligen ändrat reglerna...

Hur som helst mår jag fruktansvärt dåligt över att jag måste böta 1200 kr för ett litet misstag.
Det var inte som att jag planka eller gjorde detta med flit?
Jag var ju ändå en god medborgare som köpte en remsa?!

Biljettkontrollanten sa i alla fall åt mig att ringa deras kontor inom 10 dagar och förklara mig.
Tyvärr får jag bära en knut i magen tills på måndag då deras växel är öppnar.
Jag vill bara att allt ska va över. Slippa böter. Och köpa remsa för hel pris.

Om jag nu måste böta så skulle jag hellre betala dem där 70 kr i skillnad. Då blir det som jag åkt för full pris.
1200... när man är arbetslös så är det stora pengar... dem skulle hellre gå till ett SL-kort nu i höst.

Alla säger åt mig att allt kommer att ordna sig, och att det är ingen idé att tänka på det för mycket.
Men det är svårt...
Svårt när det känns som man inte gjort något fel och så kommer någon fram och straffar en.

Man liksom går... back.
Jag borde stannat hemma.
Jag borde ha stannat kvar i sundsvall.

Lite så känns den här dagen.

oh so complicated.



Mamma låna hem en laptop från jobbet, och plötsligt har man den stora glädjen av att sitta på balkongen och surfa, lyssna på musik, och tönta sig framför webcamen (såklart raderar jag alla bilder innan den lämnas tillbaka).

För övrigt söker jag svar om hur man kopplar en mac till sin HDtv med HDMI.
Om någon har svaret, berätta för mig!
DVI kabel går inte, för de senaste modellerna har ingen DVI port.
Och den där mini display kabeln går också bort, för det finns ingen jävla port till den heller?!
Så jag förstår inte varför det ska va så komplicerat?!
Jag tror de har glömt att uppdatera kablarna...

Men inge mer om det, ska ut på en promenad, låta myggen mjölka mig...

swish.




Var på grönan för nån dag sen med Sofia.
Hon lovade mig att åka alla saker folk var rädda för att åka.
Jag tvinga i henne langos som hon för övrigt aldrig provat.
Och när jag kom hem och la mig i sängen så kunde jag fortfarande känna viktlösheten.
Lite åksjuk blev man...


Fakta:
Jag har varit ett fåtal gånger på grönan i mitt liv.
Några gånger när jag var 6-7 år. Sedan tog de bort det snurrande hjulet och ersatte den med frittfall.
Gick inte dit förrän jag blev tvungen i 9:an som avslutning med klassen, men då ville ingen åka med mig alla de "läskiga" åkattraktionerna.
Och så nu när jag är tjugo hittar jag en vän som har tid och är icke höjdrädd.
Så det är min grönan-historia i kort.

kärlek i naturen.

P

det börja med en natt.
som sen blev till en vecka i månaden.
som sen blev till fler...

Jag förstår inte andras ord, andras problem, andras "kärleks bekymmer".
Visst uppstår problem i ett förhållande, men jag kan tyvärr inte känna igen mig i andras berättelser.

Det svåraste var att släppa taget.
Att dela livet med någon var ingen vanesak för mig.
Men nu sitter man här och känner en pirrande känsla att man lever för nånting.
För varann.

Jag trodde inte jag skulle känna så här.
Både farligt men samtidigt väldigt normalt.

Sedan finns denna andra sida av det hela.
Säg att, vi är inte som alla andra; vår kärlek kommer hålla.
Det känns så tramsigt att skriva det, klyschigast av all klyscha!

Men här om dagen ställde jag frågan:
- Är det ok ifall jag köper en urna åt dig? Eller bör jag ansöka till ett mentalsjukhus?
Jag tänker inte så mycket när jag ställer frågor, men redan där antar jag att vi kommer va tillsammans intill döden.

Och det är väl trevligt just nu? Att tänka så.

Å alla de problem folk har med varann... Jag fattar inte?
Antingen är man ok eller inte.

Kanske är för tidigt att diskutera det här ens?
Jag menar, kanske vet jag inte ens vad fan jag pratar om.
Men nu så känns det så här, och jag vet inte om andra känt likadant.

För ett år sen mötte jag en man.
Det var ingen kärlek vid första ögonkast, men lite attraktion.
Men sen fanns den skrämmande känslan i magen, jag visste att om jag träffar hon igen så är det för alltid.
Då: visste jag inte ifall jag var redo att binda mig så tidigt. Nu: så ångrar jag ingenting.
Jag är glad att jag valde att bli älskad nu och inte sen. För sen kan det bli för sent.
Sen kan man få vänta länge.

Jag hade en skev bild av vad kärlek var.
Jag trodde man skulle känna stark attraktion i början, stor längtan och sorg att få va med den man gillar.
Hur fel och ung och dum och naiv får man va?

När jag insåg vad kärlek är...
Då ville jag inte förlora den till någon annan.

Att kärlek och ömsesidighet kan växa var något nytt för mig.
Att liknande intressen var oviktiga, det var också nytt och förvirrande.
Att allt som spelar någon roll är attraktion, glädje, förståelse och gemensamma långsiktiga mål.
Ja, det var inget nytt, men att det behövs inte mer än så...

Ni får tolka det hur ni vill, blir för lång uppsats ifall jag ska förklara de fyra grundämnena i receptet.
Men ja, så här känner jag nu. Vem vet om ett år.
Men just nu tror jag på dessa grundstenar.

tillbaka till verklighet.

Alla skriver så vackert nu för tiden, och jag vill och jag försöker få mitt liv att låta lika glammigt som deras.
Även de små sakerna låter som ur en dröm.

Ligger i den vita sängen igen, med något svartvitt och mjukt bredvid.
Även om den största av största längtan finns så är det ändå skönt att va där allting står still.
Eller vad är det jag säger... jag vet inte vad som rör sig eller står still längre.

En till sak som är skönt med att va hemma, jag slipper spöken runt omkring.
De som stirrar på en innan man somnar, de menar inget illa, men jag får bara en sån obehag i magen.

Men även om jag är hemma så fylls jag med en "vad-nu?"-känsla.
Allting blir som det blir. För mitt och andras bästa.
Men jag vill ju bara ta mig från en plats till en annan inom en timma.
Det skulle vara, som man säger, najs.

declined.


ph1 Lori Gutman, ph2 Flo de Rosnay

Tårarna dem föll igår, kunde inte hålla inne dem.
Om jag fick, skulle jag kunnat ligga resten av dagen i sängen och sörjt.
Men som vanligt ska man vara någon och någonstans. Bara att gråta ut snabbt och le som inget vart.

Jag vet inte vad som händer nu.
Men han sitter där. Ler med sin själ.
Ledsen han med.

Men vi har fortfarande varann.

littering.


Amandine Paulandré

Är glad idag.
Idag så införs lagen om böter för nedskräpning.
Alltså. den där killen jag gick förbi nån dag sen, som la synligt ner en vinflaska i buskarna vid trottoaren, kan nu få pröjsa 800 kr för sitt egoistiska beteende idag och framåt.

Nu fattas bara förbjudning av rökning på allmänna platser. Om man inte kan stoppa cigarett produktionen kan man i all fall få folk att se att det är värdelöst att röka om de måste betala några hundralappar för att det ojj rökte på perrongen.
Helst vill jag stoppa rökare att ta en bloss på vägen till tåget. Flera gånger har man tvättat håret på morgonen och sedan få gå in i ett rökmoln av aska, och det där nytvättade och finluktande håret har förvandlads till illaluktande otvättat hår igen som håller hela dagen.
Roligt roligt... så in i helvete inte.

quotesandsuch.


via bella 182

dem små liven.




Jag har en sådan längtan efter mina katter ♥
Eller någon katt/djur överhuvudtaget!
Känns som något i min vardag saknas... känns så trist utan små liv runt omkring en.
Får hålla ut ca en vecka till, sen så ♥

these choices are not for others to make but for you to understand.



En fluga väckte mig alldeles för tidigt idag.
Det var redan svårt att somna i natt, och ännu svårare var det att somna om.

Tankar som flyger runt.
Fick reda på nånting om en bekant, och plötsligt undrar jag vad som är fel på andra, och varför jag blev/är som jag är. Vad har gjort mig så annorlunda från majoriteten?

De brukar säga att jag är starkare och klokare.
Och det är just den styrka och klokhet som får mig att känna mig överlägsen; att jag är bättre än alla andra.
Det finns många självgoda människor där ute, men få som lever upp till det.

Jag är ingen perfektionist, men jag har starka känslor för vad som är moraliskt.
Visst gör jag också fel ibland, provar nya banor, säger en sak o gör en annan.
Men det finns en viss skillnad: när de flesta fortsätter på fel bana så erkänner jag mitt fel och går tillbaka.
Därför känner jag mig ibland omänsklig.

Jag förstår inte dem andra, hur de kan fortsätta med dubbelmoral och lögner.
Allt för att passa in.
Allt för att alla andra gör det.
Allt för att inte vara ensam.

Det värsta är att jag har exakt om inte fler förutsättningar och anledningar att vara lika desperat som er.
Men jag är inte sådan.
Och min eviga fråga fortsätter mot sitt sökande efter ett svar: varför är jag inte som er? Vad har gjort mig till den jag är? Och är det rätt av mig att känna mig över alla andra?

Jag har frågat ut folk, försökt förstå vad som driver dem. Även försökt få dem att tänka som jag.
Men det är lönlöst. De ser inte den självklarhet som jag ser. Och jag undrar om inte dem är de riktigt självupptagna?

Tillslut höll jag mina åsikter till mig själv; låta människan få göra sina egna misstag.
Jag tänker, ni kanske inte kommer någonsin ångra (jag vet att jag inte ångrar mina misstag) men ni kommer få sota för dem i längden.
Därför slutade jag. För det kanske är coolt nu, men hur bra mår jag av det i längden?
Vad kommer min vilja att passa in kosta min hälsa och ungdomlighet?
Jag vill inte ens veta, för när jag får reda på det är det oftast för sent.
Då är jag redan beroende.

Varför bryr jag mig?
Det är väl en del fascination och frustration i det hela.
Vem lägger handen över eld när den redan bränt handen på det sättet? Varför inte leta efter liksinniga?
Är verkligen ensamheten så svår att det är bättre att gå emot sina moraliska värderingar för att passa in?

Mina misstag handlar om att förstå. Jag ville känna de dem kände. Jag ville gilla tobaksröken i mina lungor. Jag ville känna alkoholen rensa mitt huvud. Jag ville känna den gemenskapen.
Man kan säga att jag fortfarande vill och därför skriver jag detta av avundsjuka.
Men när jag inte fick ut det jag ville så sluta jag. Gick tillbaka till mina värderingar, för dem är bättre än det där.
Det där om att passa in, att inte va sig själv, att försöka känna det andra känner, och att va fullständigt egoistisk.
För det är vad man är när man röker och dricker.

Jag är glad att jag slutade.
Jag har för många vänner som blivit beroende genom att bara fest- o socialröka.
Även såna som blivit beroende av alkohol.
Så till vilket pris gör vi allt detta för?

Det är sånt här som får mig att vilja gräva in mig under jorden.
Jag vill inte veta.
Jag vill inte tänka.
Jag vill inte se.
Om detta är människorna runt omkring mig, då vill jag inte finnas.

Är det föräldrarnas fel?
Är det barnens?
Är det en blandning?
För vi vet att det finns inget recept på hur man uppfostrar ett klokt barn.
Föds vissa (läs: majoritet) med en dum gen som hindrar hjärnan från att göra rationella val?
Är de för att saker och ting förbjuds?

Min mor introducera mig till alkohol och rökning väldigt tidigt i mitt liv, innan tonåren alltså.
Jag har aldrig riktigt förbjudits att dricka, alltid fått prova och smaka i måtta. Av det har jag fått göra upp själv om jag vill dricka eller inte. Och när jag vetat att möjligheten funnits där så har jag oftast valt att inte dricka eller röka.
Men om jag skulle börja så skulle jag lätt kunna berätta för min mamma utan att skämmas. Det enda hon skulle säga till mig är att jag inte får röka hemma.
Och likadant har det varit för min pojkvän; han har fått tillåtelse, haft den möjligheten, ingen har förbjudit honom. Även han provade och bestämde sig för att det var inget för honom.
Men sedan finns de dem föräldrar som låter sina barn göra vad dem vill, och vi har ju sett hur det går för dem... så den teorin är inte helt vattentät. Men teorin om balans, där har vi nåt.

Det gör mig bara otroligt besviken på samhället och människorna runt omkring, att de inte kan välja för sig själva.
Att de låter andra ta deras beslut, får dem att bli beroende, och bli självgoda svin.
Vi alla har samma förutsättningar, men ändå så gör många fel val om och om och om igen.
Och det finns inget än att se på och låta dem göra dessa val om och om och om igen.
Medan man själv svävar genom val och möjligheter, gör fel och sen försöker med något nytt och bättre.